Sjukdomar hos honungsbin – en baslinjestudie

Eva Forsgren, SLU
Lotta Fabricius-Kristiansen, Apinordica
Gunilla Hallgren, SVA
Jenny Frössling, SVA

Jordbruksverket tilldelade under budgetåret 2016 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, medel för ett projekt med titeln ”Sjukdomar hos honungsbin – en baslinjestudie”. Målet med projektet har varit att inhämta baslinjedata om förekomst av de för honungsbin smittsamma bakteriesjukdomarna amerikansk- och europeisk yngelröta, det parasiterande kvalstret varroa och de med kvalstret förknippade virusinfektionerna DWV och ABPV för att undersöka den geografiska spridningen i landet.

Detta är en första studie, och vi planerar att söka medel för att följa den med regelbundna intervall (ca 5 år). På det här sättet kan vi få tillförlitliga data om sjukdomsförekomst som är jämförbara över tid. Den kunskapen kommer kunna användas för att göra bättre riskbedömningar och som underlag inför eventuella framtida förändringar av övervakning och kontrollåtgärder.

Hur utfördes studien

Prover bestående av vuxna bin har samlats från bisamhällen i slumpmässigt utvalda bigårdar fördelat över hela landet i proportion till bitätheten (tabell 1). För urvalet har de register som finns på länsstyrelserna använts. Målet var att provta 385 bigårdar (högst 5 samhällen per bigård). Provtagningarna utfördes under biodlingssäsongen 2016 av särskilt utvalda bitillsynsmän och proverna skickades med posten till SLU för analys. Biprov från enskilda bisamhällen undersöktes makroskopiskt med avseende på varroakvalster. Resterande bin samlades ihop till ett bigårdsgemensamt prov som analyserades med hjälp av molekylärbiologiska metoder för ABPV, CBPV och europeisk yngelröta och mikrobiologisk odling för amerikansk yngelröta. I samband med provtagningen gjordes även en mindre enkätstudie med frågor om de deltagandes biodling. Dessa data är ännu inte sammanställda.

Sammanlagt kom det in 382 av 385 förväntade prov till SLU. Varooakvalster hittades i 53 % av bigårdarna, se karta 1. DWV påvisades i 30 % av bigårdarna, se karta 2. ABPV påvisades endast i en bigård i Skåne och i en på Gotland. Europisk yngelröta påvisades enbart i två bigårdar i Östergötland. Bakterien Paenibacillus larvae som orskakar amerikansk yngelröta påvisades i 6 % av bigårdarna, se karta 3. Observera att det inte är samma sak som att det finns kliniska symptom i samhällena utan det visar enbart att bakterien förekom i bigården.

Tabell 1. Geografisk fördelning av antalet provtagna bigårdar

Varroakvalster och virus

Den här undersökningen visar att varroakvalster inte kunde påvisas i prover av bin från bigårdar i Jämtlands-, Västerbottens- och Norrbottens län. Varrokvalstret fungerar som biologisk vektor för virus som DWV och ABPV. I vår undersökning påvisade vi DWV i samtliga län utom Västerbotten, Jämtland, Norrbotten och Västernorrland. Spridningen av DWV sammanfaller tydligt med förekomst av varroa och följer spridningen av kvalstret. I Västernorrlands län har kvalstret nyligen introducerats och virusinfektionen ännu inte spritts vilket vår undersökning visar. Ytterligare ett virus associerat med varroakvalster är ABPV. Vi kunde påvisa detta virus endast i en bigård på Gotland och en i Skåne. Det finns teorier om att detta virus är alltför virulent, dvs dödar sin värd alltför fort, för att kunna spridas effektivt. Detta skulle kunna vara en förklaring till varför det mindre virulenta viruset DWV har så hög förekomst medan ABPV är så sparsamt förekommande. Det är också värt att notera att de län där ABPV påvisas, Gotland och Skåne, är de län där varroa först introducerades i landet. Vid den tiden (sent 80-, tidigt 90-tal) var ABPV det mest dominerande varroa-associerade viruset i Europa innan det kom att ersättas med DWV. Kanske är det så att ABPV hann etablera sig i delar av bipopulationen i dessa län innan DWV blev mer allmänt utbrett.

Amerikansk yngelröta

Den rapportering av sjukdomsförekomst som hittills förekommit är baserat på den information som bitillsynsmännen rapporterar till länsstyrelserna och är baserat på okulärbesiktning. I vår studie har vi använt oss av mikrobiologisk odling av P. larvae från prover av vuxna bin, något som tidigare visat sig vara väl korrelerat med sjukdomssymptom. Enbart unga larver utvecklar sjukdomssymptom, men vuxna bin är bärare av bakterien. I den här studien har vi alltså för första gången undersökt subklinisk förekomst av bakterien i ett urval av landets bigårdar. I det stora flertalet av undersökta bigårdar (94%) kunde bakterien inte påvisas vilket är ett viktigt argument i den pågående diskussionen om lättnader i hanterandet/flyttning av bisamhällen i landet. Det är viktigt att lyfta fram att det finns smittfria områden och många bigårdar som är fria från amerikansk yngelröta och som bör skyddas.

Europisk yngelröta

Bakterien Melissococcus plutonius som orsakar yngelsjukdomen europisk yngelröta (EFB) påvisades i endast två bigårdar i Östergötland. Den här sjukdomen omfattas inte av svensk bisjukdomslag men är anmälningspliktig till OIE. Historiskt har europeisk yngelröta ansetts vara mindre allvarlig än amerikansk yngelröta, men rapporter om mer aggressiva former av bakterien och mer allvarliga sjukdomsutbrott har under senare år blivit allt vanligare. För några år sedan hade Norge ett utbrott av europeisk yngelröta som ledde till omfattande undersökningar och sanitära åtgärder, så det finns all anledning att fortsätta en övervakning av den här sjukdomen och förebygga utbrott av EFB i Sverige.

Slutsatser

Avsaknaden av ett nationellt biregister gör det svårt och onödigt komplicerat att organisera och samla in prover av bin. Motståndet mot ett centralt biregister har från vissa håll av biodlarkåren varit massivt, men nu har ett initiativ tagits av Länsstyrelserna och Jordbruksverket för att upprätta ett register. Detta skulle naturligtvis underlätta betydligt vid sjukdomsinventeringar i framtiden och är en förutsättning för att kunna följa de beredskapsplaner som finns för vissa exotiska skadegörare hos bin.
Sammanfattningsvis kan sägas att vi har en bra utgångspunkt när det gäller sjukdomsläget i svenska bigårdar och vi bör fortsätta verka för en regelbunden sjukdomsövervakning som grund för lagstiftning och förebyggande åtgärder gällande honungsbins hälsa.

Ett stort tack riktas till de biodlare och bitillsynsmän som medverkat i undersökningen!