Pollinering – Med både humlor och bin

I april 2022 tog Martin över verksamheten Svenska humlor. Uppfödningen startade ursprungligen som ett EIP-projekt 2019, initierat av Elisabeth Weidel. Jag frågar honom vad som lockade honom att ta över projektet, vid sidan av den egna biodlingsverksamheten.

– Det var en annons i Gadden i november 2021 som väckte ett vilande intresse. Jag tog kontakt ganska omgående, främst för att få veta mer. Sedan körde jag hela vägen upp till Linköping för att hälsa på och se verksamheten. Det föll väl ut, och jag blev en av kandidaterna för att ta över projektet.

Snabba beslut och brant inlärningskurva

Drygt en månad innan projektet skulle avvecklas fick Martin besked om att han valts ut, efter att den första kandidaten tackat nej.

– Då blev det snabba turer. Det handlade om att få hem rätt utrustning och material och samtidigt skapa fungerande utrymmen här nere, berättar Martin.

Samtidigt som materialet hämtades i Linköping behövde även skötselrutinerna gås igenom. Tillvägagångssättet var väl dokumenterat, vilket var avgörande – det finns nämligen väldigt lite öppen information om humleuppfödning.

– Att föda upp humlor är starkt kommersiellt betingat. Det går inte att ringa till Koppert eller BBB i Nederländerna och fråga hur de gör. De är i princip de enda i världen som föder upp humlor i stor skala, med leveranser över hela världen.

Humlor som komplement i pollineringen

Martin berättar att redan när han började placera ut bisamhällen i fruktodlingar stod det ofta humlebon bredvid bikuporna.

– Humlor är ett väldigt bra komplement till honungsbin, särskilt under kalla och blåsiga vårdagar när bina inte flyger. Där fyller humlorna en viktig funktion.

Ganska snabbt insåg han dock att humlorna som användes inte var svenska.

– Läser man på lite inser man att det importeras omkring 4 000–5 000 humlebon per år till Sverige, främst från Belgien och Nederländerna. Det rör sig ofta om mörk jordhumla från Medelhavsområdet. Arten finns även vilt i Sverige, men det finns ändå genetiska skillnader.

Insekter som normalt rör sig över korta avstånd transporteras plötsligt över en hel kontinent.

– Risken för sjukdomar är säkert liten, eftersom de föds upp i kontrollerade miljöer. Men det sker ändå en genetisk inblandning med våra inhemska populationer.

Uppfödning i klimatrum och kontrollerade miljöer

All uppfödning sker inomhus i särskilda klimatrum, inklusive parningen av drottningarna.

– För att lyckas behöver man kunna återskapa humlornas årstider. Drottningen är ettårig, till skillnad från honungsbiets drottning, vilket innebär att man hela tiden måste producera nya drottningar för att föra linjerna vidare.

Parningen sker i en särskild flygbur placerad i anslutning till dagsljus.

Tidskrävande arbete bakom kulisserna

Eftersom alla moment sker inomhus och under kontrollerade former är det tydligt vilka delar som kräver mest arbete.

– Matningen tar mycket tid, precis som med andra djur som inte har tillgång till naturlig föda. Sedan är det mycket material som ska förberedas. Parningen är också tidskrävande – man kan inte bara släppa humlorna i buren i en halvtimme.

Han beskriver hur parningen ibland tar en hel dag innan allt faller på plats.

– Självklart sitter jag inte och stirrar på dem, säger han och skrattar. Det går att kombinera med andra sysslor under tiden.

Även leveranserna kräver noggranna förberedelser.

– Under uppbyggnadsfasen är yngelnästet oskyddat i bolådan. Ska bona stå utomhus i lägre temperaturer måste de isoleras, till exempel med bomull, så att humlorna kan hålla rätt värme.

Genetik, inavel och vilda drottningar

Den största utmaningen, menar Martin, är att få en jämn och hållbar produktion av bon.

– Vissa serier ger många drottningar, men eftersom systrar inte kan paras med varandra ökar inavelskoefficienten snabbt.

Eftersom mörk jordhumla inte är fridlyst finns möjlighet att årligen samla in drottningar från vilda bon för att tillföra ny genetik.

– De måste förstås testas och anpassas ur avelsperspektiv, precis som med honungsbin. En stor fördel är att humlor bara parar sig med en drönare, till skillnad från honungsbin som parar sig med många.

Han skrattar när han berättar:

– Jag fångar vissa vilda humlor och använder dem, men i slutändan släpper jag nog ut fler humlor än jag tar in. De individer som inte används, eller som är färdiga, får flyga ut igen – till nytta för naturen.

Ett svenskt alternativ för svenska odlare

Martins mål är att kunna erbjuda svenska odlare ett inhemskt alternativ till importerade humlor.

– Humlor konsumerar pollen, precis som honungsbin. Min tanke är att på sikt bli självförsörjande på pollen till humlorna genom min biodling.

Hans humlor är redan genetiskt hundra procent svenska. Föds de dessutom upp på svenskt pollen ser han en möjlighet att verkligen kunna sätta en svensk stämpel på produkten.

Blicken framåt

Framåt ligger fokus på att utöka produktionen av humlor. Den största utmaningen är den begränsade tillgången på genetiskt material, och Martin arbetar kontinuerligt med att bygga fler avelslinjer.

Efter mitt besök står det klart att verksamheten har potential att bli ett värdefullt komplement till befintliga pollineringstjänster i Sverige. Ett mer heltäckande pollineringspaket skulle kunna minska behovet av importerade humlor som transporteras över halva Europa.

Det är med stort intresse jag kommer att följa utvecklingen av Martins verksamhet.

Denna artikel är en kort sammanfattning av vårt samtal. Den fullständiga intervjun kommer att finnas tillgänglig i poddformat under namnet Kupan senare i år.

Text och foto: Pierre Vilhelmsson